Underingar kring; Omtanken om Konstens Eviga Värden

via ögat och handen, den aktiva inbillningen, förnuftet,

kärleken, allmänna oron och oron för

särskilda katastrofer.

av Nina Bondeson

*  Jag är en bildberättare. Jag deltar med levande och döda i det berättande som genom knappt märkbara förskjutningar eller omvälvande förändringar påverkar vår förståelse för liv och villkor.

Mina berättelser utgår från ett underliggande mycel vars utsträckning i omgivningen är tämligen okänt, också för mig. Men fruktkropparna, svamparna som växer ur mycelet, i mitt fall;

bilderna, är identifierbara och hanterliga och låter sig användas till alla slags obesvarbara frågor. De ingår i ett berättande som mycket väl kan ligga innanför något slags överenskommet konstbegrepp, men de är inte avhängiga något sådant konstbegrepp. Om de inte räknades dit skulle jag möjligen inte vara konstnär längre. Men jag skulle likafullt berätta och göra bilder.

*  I mitt arbete har jag två stora frågor och det är Vadan? och Varthän? Jag har fyra känslomässiga grundämnen: livet, döden, sexualiteten och så den sammantagna oron för dessa tre. Med de utgångspunkterna är jag fullkomligt samtida med både kända och okända konstnärer från alla tider oavsett om jag målar eller broderar eller har elektronisk klipp- och klistraorgie i Photoshop.

Tekniker och material och vägen från konstnären till betraktaren förändrar sig genom tiderna, medan vårt hålla-på-ande med de eviga frågorna är sig ganska likt. 

*  Det mänskliga subjektet blir i vår tid av och till bedömt som undermåligt, t o m dödförklarat, ett stackars oredigt offer för omständigheterna som raglar omkring som en fånge i sin egen språkförmåga, definitivt oförmöget att göra sig en bild av världen och i varje gestaltningsförsök slår fällan igen innan tanken tagit form. Någon säger det. Alla behöver inte hålla med.

Subjektet må vara bräckligt. Det kan upphöra från en dag till en annan.

Men det är det vi har att tillgå för att på olika sätt handskas med levandets erfarenheter.

* Den danska författaren Solvej Balle uttrycker det så;

Konsten är ytterst en existentiell praxis där människan hanterar de grundläggande villkor som är förknippade med hennes upplevelse av världen. Vi lär oss till exempel tidigt att vår kropp är av en annan beskaffenhet än den materia som omger den, att den värld vi rör oss i rymmer väsentligt mer än vi kan se. Vi förstår att tiden är någonting vi saknar makt över, och att vi den korta period vi finns på jorden kommer att vara bundna till den kropp vi har.

I konsten, menar Solvej Balle, övervinner vi för ögonblicket dessa villkor genom att skapa ett slags ”undantagstillstånd” vi kallar konstverk. Konsten ger oss möjlighet att uppleva en värld som så att säga passar våra sinnen; en värld som helt och hållet är ”för oss”.

Det är denna upplevelse av ”det omöjliga” som förklarar att det fortfarande går att känna kraften i ett verk från en helt annan tid. Dessa grundvillkor, skriver Solvej Balle, kommer människan att vara underkastad så länge hon rör sig ”med kropp, identitet och medvetande i en värld av tid, rymd och material”. Därför är det meningsfullt att tala om konsten som ett stabilt begrepp, ett särskilt område av mänskligt liv. Konsten fyller en funktion.

*  Så hur kan det vara att ställen där subjektet, dvs vi, människorna, tillåts ta tid och plats för detta vårt nödvändiga ältande av världen, är så få? Hur kan det vara att platserna dessutom hela tiden på nytt måste definieras och förklaras och försvaras av sina tillskyndare? Att de ständigt blir ifrågasatta och jämförda med det mera målinriktade och rationella? I den jämförelsen har rationaliteten alltid övertaget, höjer pekfingret och hänvisar till ”realiteter”, ofta av ekonomisk natur. Hur kan det vara?

Sett i ett samhällsperspektiv borde det naturligtvis drälla  av folk som på olika sätt gestaltar tillvaron. Det handlar om alla möjliga ordlösa språk; bild, dans, skönlitteratur, teater, musik.

Att känna igen sej. Att se att man är en främmande bland främmande och låta det förskjuta förståelsens tyngdpunkt in i andras liv och villkor.

*  Ju fler som deltar i det ständiga skapandet, i det storartade nutida, dåtida, samtida, feltida och urtida betraktandet av livet, desto bättre. Här finns det något som verkligen är värt att försvara: Inte bara se till kvaliteten i VAD som pågår utan förstå kvaliteten i  ATT det pågår.

Vem ska beskriva våra liv? Vårt vadan & varthän?

Vilka andra än vi själva kan på detta sätt delta i vår längtan och vanmakt?

*  Jag har just börjat arbeta på Hdk. Jag arbetar på avdelningen för textil konst.

Taktil är ett ord som man ofta hör där. Liksom visuell gestaltning. Det som avser beröring.

Och det som meddelar sig till synsinnet. Hantverket lever. Vi arbetar i ögats och handens kunskapsbildningstradition. Den traditionen som sträcker sig från det första handavtrycket i någon grotta via bilder och mönster i hela världen till våra dagars digitala visualiseringar, serietidningar och flimrande videobilder.

I konsten är Tiden ett Rum, där Allting finns Alltid. I denna samtidighet kan konsten förstärka det som genom våra egna levda erfarenheter kan gestaltas och visas fram men inte alltid låter sig beskrivas i ord. Häri syns konstverkets undatntagstillstånd; det kan komma till ordlöst, betraktas ordlöst och skapa begriplighet utan att ha kommit i närheten av teorier eller begrepp. Vi kan erfara det och låta de erfarenheterna påverka och förändra oss.

*  Beskrivningen av konsten är inte detsamma som konsten. Beskrivningen har sedan den börjde, legat utanför själva hållapåandet och oftast utförts av människor som inte själva varit utövare.

Så växte teorierna runt konsten fram. Det menar i alla fall Paul Oscar Kristeller i Konstarternas moderna system. Teorierna och filosoferandet runt konsten har efterhand utvecklats i en egen konstriktning. Jag har sällan funnit den intressant. Den är i allt för hög grad intresserad av att ha sig själv som innehåll och den har i mina ögon vridit sig bort från fenomen för att syssla med begrepp, bort från det förnumna till det redan uttydda. Och den är alltför benägen att sudda ut gränser mellan liv och konst och på det sättet göra allt och inget till konst och därmed beröva oss det nödvändiga ”undantagstillståndet” som Solvej Balle talar om.

Om det inte vore för att den fått så stor makt över resten av konsten skulle jag inte bry mig särskilt om den. Men den har utvecklats till en maktfaktor. Kanske för att den är en inomakademisk företeelse och självklart passar in i universitetets etablerade traditioner. Den mer praktiskt inriktade konsten, som universitetet också är en huvudman för sedan 1977, har fått allt svårare att hävda sig på egna villkor.

På Hdk.s hemsida har man formulerat det så:

”Teorin är det redskap som möjliggör interagerande med andra kunskapsområden i samhället. Inom det samtida konsthantverket utvecklas den teoretiska medvetenheten i tätt samspel med den praktiska. Teori och praktik förenas i det gestaltande arbetet vilket utgör basen i den konstnärliga verksamheten.”

Jag håller inte med. Det ogenomtänkta, eller jag kanske skulle säga ogenomlevda, förhållandet till teori och praktik man ger uttryck för är, som jag ser det, ett försök att släta över de motsättningar som helt klart finns mellan desssa båda lägen.

Akademiseringen av konsten har utvecklat doktriner och för att inte stängas ute i kylan avkrävs praktiken eftergifter, och det är praktiken som far illa av det. Det gäller för övrigt inte bara konsten utan även andra praktiska utbildningar inom högskolan.

*  För mig tog det 10 år efter jag slutat konsthögskolan, 10 år av konstnärligt arbete innan jag på ett meningsfullt sätt kunde börja analysera och beskriva det. Det tar naturligtvis inte 10 år för alla. En del gör det tidigare. Andra gör det inte alls. Men jag har aldrig träffat någon konstnär som djupt inne i sitt skapande arbete på allvar tyckt att det varit någon bra idé att sudda ut gränsen mellan teori och praktik. De verkar på olika villkor. De behöver distans till varandra för att kunna utveckla ett samarbete. Att syssla med beskrivningen av det skapande arbetet samtidigt som det håller på, eller t o m innan det börjat är som att knulla med någon som samtidigt skriver på en akademisk uppsats om sexualitetens innebörder. Upphetsningen som skulle kunna ta en till oanade höjder vill liksom inte infinna sig.... 

Ändå har det blivit en ensidig oemotsäglighet detta, att bilder måste kläs i text och döpas i ord för att kunna upptas i den akademiska församlingen. Det är självklart inte något naturgivet utan ett resultat av konventioner och föreställningar om konsten som en erfarenhet utan eget kunskapsvärde. Eller kanske en trivialiserad syn på konstens möjligheter som reducerar den till en fråga om tycke och smak. För mig är den inte en sådan fråga.

För mig är konsten som blod. Blodet gör mig inte automatiskt till en bättre människa, inte  mer humanistisk eller demokratisk. Men så länge det pulserar rött och hett finns det hopp att både kunna förbättra och begråta och utan blodet faller jag död ner.

*  Framtiden ser ändå ganska ljus ut:

Göteborgs Universitet uttalar i sin vision om att man avser att alltmer rikta intresset mot själva Bildandet av Kunskap. Istället för att förneka motsättningarna mellan olika kunskapsvägar börjar man då givetvis att ta vara på dem. Det här handlar ju inte om saker som man måste vara sams om. Tvärtom.

Istället kunde vi stå där inför varandras kunskaper med gapande munnar och säga:

-Jag begriper ingenting!  Gud, vad intressant! Vad menar människan...??

Och där kunde äventyret börja...

Solvej Balle: ”Det umuliges kunst” Gyldendals förlag 2004 (el -05?)

Citaten från Solvej Balle är hämtade från Dan Jönssons artikel i DN 25/1 -05 som också tar upp ett upprop i senaste numret av Paletten av Fredric Gunve och Maja Hammarén.

Paul Oskar Kristeller: Konstarternas moderna system, Skriftserien Kairos nr 2, Raster förlag -96

Hdk:s hemsida

Gbg:s universitets hemsida