V.I.I. Till min vän och medarbetare i Sanningssökandet, Imre Omm.

Käre Imre,

Du säger att du tvivlar. Vad med det? Tvivla allt du vill. Dina tvivel är inte någon belastning.
Inte heller någon grund för att ge upp. Vi kan inte bara stå och smälla med tungorna, tid efter annan. Själva ljudet av dem verkar inte uträtta något. Det är ljudens innehåll, sakernas namn och hur tiden, sinnet och tanken riktas mot alltings beskaffenhet som ger oss någon mer varaktig föreställning om sakernas villkor.
Vad gör det om jag kallar mig lingvist. Eller modist? Filolog? Namnen kommer längs slingrande vägar, men snart tar änglarna vid och korsar sig vid fästet till det Omedelbara. Då kommer du också att se att även om en del kan verka rörigt just nu så kommer det att bli värre sen och inte heller det kommer att få oss att sluta.

Många före oss har tagit itu med att söka sanningen och tingens innersta väsen. Frågor om alltings mening har alltid legat på vem som helsts köksbord, skurna med grova eller fint slipade knivar. Så dina farhågor till trots: köket är en bra arbetsplats, även om det inte lägger i dagen den slags exklusivitet du just nu suckar efter. Som sanningssökare kan jag inte heller reducera det meningsfulla till enbart resultat av ansträngning som du plötsligt verkar så intresserad av att göra? Resultat? Vad ska du med resultat i det här läget? Det enda de duger till är möjligen en position på någon tvivelaktig fakultet eller ett korttänkt humbuginstitut där ingen begriper att användbara insikter föds i själva pendelrörelsen mellan förståelse och obegriplighet. Kunskapen vi törstar efter finns också där inga begrepp lyckats göra sig gällande.

Jag är ingen problemlösare. Jag är problematisk. Lika som du. Lika som alla. Våra jordiska villkor förenar oss liksom också våra försök att övervinna dem.
Om vi kunde lukta oss in i den, in i glömskan och allt vad vi lämnat där. Om vi kunde vända ett stort luktorgan mot betydelser-nas planetsystem och vädra med utspärrade näsvingar och spända nervtrådar och dra i oss av det glömda.

Eller:
Tillåt tanken löpa runt sakernas tillstånd, uppifrån och ner;
Ta en vanlig sak, ta en nyckel:

Nyckeln kanske inte tillhör mig bara för att den kan öppna dörren där jag vill gå in, det kanske inte är jag som har en nyckel utan nyckeln som har mig. Den måste ju ha någon, ensam står den sig slätt. Ensam kan den ingenting. Tillsammans med alla de hundratals sakerna innanför dörren jag kan öppna med den, äger den mig.
Jag uttalar dess namn, lägger den på minnet och är rädd om den. Jag använder den i stort sett bara till det den är avsedd; att öppna låset. Om jag skulle glömma var jag lagt den, får allt annat vänta; jag letar tills jag hittar den. Någon enstaka gång har den fått öppna en flaska. Det är inget att orda om. En nyckel kan inte ha det bättre. Det var väl därför den valde mig.

Sakerna valde noga och länge och vi blev deras utvalda. Deras värddjur. Ordet ”källsortering”, bevisar att jag har rätt. En källa är alltid någons källa till en bestämd uppgift. Det finns det vetenskap på. Om söndagarna åker vi inte längre till någon kyrka. Vi åker till soptippen och ger nogsamt och omständligt Saker sista smörjelsen enligt en noga förberedd tingslig liturgi Vi måste ge dem vår tid också när de förlorat sin ursprungliga funktion. Vi ger oss dem, de tar oss. Hur är allt detta anstaltat?
En någorlunda ordning uppstår inte av sig själv. Faror och oreda lurar överallt vare sig det gäller vanliga vardagskollapser eller varaktiga tillstånd av vansinnig överretning. Och sakerna driver med oss! Har du set minen på en postorderkatalog som man plötsligt anser sig föranlåten att ta upp igen ur pappersåtervinningen? Våra högtidliga förklaringar och alla ansedda analyser. Våra försök att formulera förklaringar blir för löjliga; som om vi stod och spelade på läppen, små dreglande nonsensramsor på läppen. Och ändå; vad vore vi utan det?

Vi lever i en tid som säger att sanningen varken kan förlösa oss människor eller sig själv, det får vara hur det vill med den saken. Att ingen sanning finns är ingen godtagbar ursäkt för att sluta eftersträva den.
Det är ändå inte i sanningen svaren finns utan i själva Strävandets Åtbörd.

Sanningssökandet tar en faslig tid. Ont gör det också och ont om tid. Tisbristen smärtar mig, men jag klagar inte. Nej, klaga och gnälla nyttar intet. Det gäller helt enkelt att sätta sig i yttersta beredskap och låta tillvarons vardaglighet göra världen begriplig för oss.
Där ligger det Imre, det är till vardagen vi kan ställa vårt hopp. Vad som än sker. Vardagens omutlighet räddar oss evinnerligen från kaos och intighet. Även om det gör ont. Det onda som vi inte kommer undan men städse behöver lindring för.

Nu lägger jag bilder i stället för ord vid onda ställen för att mjuka upp begreppen och kunna ta mig fram i sensationerna. Vi måste bara göra oss tillgängliga båda två, dra i oss förnimmelserna som hunden drar i sig lukterna, som änglarna har sig i det Omedelbara, och tillåta oss att förstå dem.

Allting pockar hela tiden på vår uppmärksamhet. Frågorna hopar sig. Även om det vi inte kan besvara och heller aldrig får veta något särskilt om.
Jag kan inte bortse från det och jag kan inte välja en annan uppgift. Jag spelar på läppen och dreglar som en hungrig hund och likt en vädrande hund står jag där mellan fenomen och aningar och som hunden pissar jag, efter triumfer och tillkortakommanden, in ett nytt område och återupptar den eviga tolkningssysslan.
Ingen ber mig om det. Vad kan jag bry mig om det? Vem skulle utfärda tillstånd?

Min legitimation rullade in mellan stjärnorna, ett ord i taget.
Och mitt kök ligger i det ordlösa språkets mitt.

Din // Jeremy Adagio

 
 

 

 

hjalphunn

huvudvarksbot

 

     
2005-05-19