Käre Imre,
Du säger att du tvivlar. Vad med det? Tvivla allt du vill. Dina
tvivel är inte någon belastning.
Inte heller någon grund för att ge upp. Vi kan inte bara
stå och smälla med tungorna, tid efter annan. Själva
ljudet av dem verkar inte uträtta något. Det är ljudens
innehåll, sakernas namn och hur tiden, sinnet och tanken riktas
mot alltings beskaffenhet som ger oss någon mer varaktig föreställning
om sakernas villkor.
Vad gör det om jag kallar mig lingvist. Eller modist? Filolog?
Namnen kommer längs slingrande vägar, men snart tar änglarna
vid och korsar sig vid fästet till det Omedelbara. Då kommer
du också att se att även om en del kan verka rörigt
just nu så kommer det att bli värre sen och inte heller
det kommer att få oss att sluta.
Många före oss har tagit itu med att söka sanningen
och tingens innersta väsen. Frågor om alltings mening har
alltid legat på vem som helsts köksbord, skurna med grova
eller fint slipade knivar. Så dina farhågor till trots:
köket är en bra arbetsplats, även om det inte lägger
i dagen den slags exklusivitet du just nu suckar efter. Som sanningssökare
kan jag inte heller reducera det meningsfulla till enbart resultat
av ansträngning som du plötsligt verkar så intresserad
av att göra? Resultat? Vad ska du med resultat i det här
läget? Det enda de duger till är möjligen en position
på någon tvivelaktig fakultet eller ett korttänkt
humbuginstitut där ingen begriper att användbara insikter
föds i själva pendelrörelsen mellan förståelse
och obegriplighet. Kunskapen vi törstar efter finns också där
inga begrepp lyckats göra sig gällande.
Jag är ingen problemlösare. Jag är problematisk. Lika
som du. Lika som alla. Våra jordiska villkor förenar oss
liksom också våra försök att övervinna
dem.
Om vi kunde lukta oss in i den, in i glömskan och allt vad vi
lämnat där. Om vi kunde vända ett stort luktorgan
mot betydelser-nas planetsystem och vädra med utspärrade
näsvingar och spända nervtrådar och dra i oss av
det glömda.
Eller:
Tillåt tanken löpa runt sakernas tillstånd, uppifrån
och ner;
Ta en vanlig sak, ta en nyckel:
Nyckeln kanske inte tillhör mig bara för att den kan öppna
dörren där jag vill gå in, det kanske inte är
jag som har en nyckel utan nyckeln som har mig. Den måste ju
ha någon, ensam står den sig slätt. Ensam kan den
ingenting. Tillsammans med alla de hundratals sakerna innanför
dörren jag kan öppna med den, äger den mig.
Jag uttalar dess namn, lägger den på minnet och är
rädd om den. Jag använder den i stort sett bara till det
den är avsedd; att öppna låset. Om jag skulle glömma
var jag lagt den, får allt annat vänta; jag letar tills
jag hittar den. Någon enstaka gång har den fått öppna
en flaska. Det är inget att orda om. En nyckel kan inte ha det
bättre. Det var väl därför den valde mig.
Sakerna valde noga och länge och vi blev deras utvalda. Deras
värddjur. Ordet ”källsortering”, bevisar att
jag har rätt. En källa är alltid någons källa
till en bestämd uppgift. Det finns det vetenskap på. Om
söndagarna åker vi inte längre till någon kyrka.
Vi åker till soptippen och ger nogsamt och omständligt Saker
sista smörjelsen enligt en noga förberedd tingslig liturgi
Vi måste ge dem vår tid också när de förlorat
sin ursprungliga funktion. Vi ger oss dem, de tar oss. Hur är
allt detta anstaltat?
En någorlunda ordning uppstår inte av sig själv. Faror
och oreda lurar överallt vare sig det gäller vanliga vardagskollapser
eller varaktiga tillstånd av vansinnig överretning. Och
sakerna driver med oss! Har du set minen på en postorderkatalog
som man plötsligt anser sig föranlåten att ta upp igen
ur pappersåtervinningen? Våra högtidliga förklaringar
och alla ansedda analyser. Våra försök att formulera
förklaringar blir för löjliga; som om vi stod och spelade
på läppen, små dreglande nonsensramsor på läppen.
Och ändå; vad vore vi utan det?
Vi lever i en tid som säger att sanningen varken kan förlösa
oss människor eller sig själv, det får vara hur det
vill med den saken. Att ingen sanning finns är ingen godtagbar
ursäkt för att sluta eftersträva den.
Det är ändå inte i sanningen svaren finns utan i själva
Strävandets Åtbörd.
Sanningssökandet tar en faslig tid. Ont gör det också och
ont om tid. Tisbristen smärtar mig, men jag klagar inte. Nej,
klaga och gnälla nyttar intet. Det gäller helt enkelt att
sätta sig i yttersta beredskap och låta tillvarons vardaglighet
göra världen begriplig för oss.
Där ligger det Imre, det är till vardagen vi kan ställa
vårt hopp. Vad som än sker. Vardagens omutlighet räddar
oss evinnerligen från kaos och intighet. Även om det gör
ont. Det onda som vi inte kommer undan men städse behöver
lindring för.
Nu lägger jag bilder i stället för ord vid onda ställen för att mjuka upp begreppen och kunna ta mig fram i sensationerna. Vi måste bara göra oss tillgängliga båda två, dra i oss förnimmelserna som hunden drar i sig lukterna, som änglarna har sig i det Omedelbara, och tillåta oss att förstå dem.
Allting pockar hela tiden på vår uppmärksamhet. Frågorna
hopar sig. Även om det vi inte kan besvara och heller aldrig får
veta något särskilt om.
Jag kan inte bortse från det och jag kan inte välja en annan
uppgift. Jag spelar på läppen och dreglar som en hungrig
hund och likt en vädrande hund står jag där mellan
fenomen och aningar och som hunden pissar jag, efter triumfer och tillkortakommanden,
in ett nytt område och återupptar den eviga tolkningssysslan.
Ingen ber mig om det. Vad kan jag bry mig om det? Vem skulle utfärda
tillstånd?
Min legitimation rullade in mellan stjärnorna, ett ord i taget.
Och mitt kök ligger i det ordlösa språkets mitt.
Din // Jeremy Adagio
