Käre Hr. Andersen, H. C. .....ovärderlige,

Åter har jag bläddrat i boken med era bilder och funnit samma yrsel och lyckorus som varje gång, sjunkit in dem och tillbaka. Erövrad, blir jag genast inbegripen i allt uppslukande samtal....
Nu har yttre omständigheter, som jag här inte ens vill gå in på, fått mig att fråga och undra... och var ska jag få veta något? Det handlar om konstens frihet, Hr. Andersen, det gestaltande jagets frihet och längtan efter möten och sanning. Jag drömmer att ni vet något om detta, att ni säger till mig hur det var, när ni tecknade, klippte... vad som skedde mellan er och bilden....och bildens vidare resa ut i världen.
Jag vänder mig till er med förtröstan. Utan att vilja vara närgången eller ofin, Hr. Andersen, talar jag till er direkt och hoppas att ni inte tycker illa vara. Jag vet ingen annan än ni som i detta kan stilla mina funderingar.

Hade era bilder en självklar hemvist eller undrade ni någon gång själv över var i världen de hörde hemma? Vem såg dem? Vem kommenterade era bildverk när ni levde? Vad sa man om dem?
Är det någon sanning i påståendet att ni, när Hr Hanck gav sig in på att bedöma era arbeten, bara vände blicken bort, inte lät er besväras vidare utan blott såg ut genom fönstret för den skull ni väl visste att han inte förstod er, att vidare prat kring saken var lika litet att bry sig om som en brödsmula man sätter i halsen och hostar upp igen? Hade ni alltjämt en sådan oomkullrunkelig förmåga att försvara er mot människors åsikter? Länge tänkte jag att så var fallet, att er väg var tveklös.... Men sedan hörde jag att bildhuggaren Jerichau sårade er djupt med sin svidande kritik. Vem känner inte igen sig i att å ena sidan vilja vara fri, å andra sidan vilja ha beröm......
Likväl fortsatte ni att rita med er egen penna. Visst måste ert hjärta många gånger ha slagit tungt och hett när ni koncentrerat klippte och klistrade eller lät pennan fatta sådant tycke för underlaget..... att var gång jag bläddrar i boken med era bilder ser jag hur linjerna andas och känner collagerna utblåsa lukter rakt i ögat.

Var era bilder fredade av ert framgångsrika författarskap? Kunde de födas och leva för att ingen överhuvudtaget kom på tanken att ha dem till konst? Men när blir saker "konst" och vad är dom innan dom blir det? Är det så att det blir konst först när någon korrekt legitimerad tunga har tillkännagivit tillståndet? Vad är konsten i så fall till för? Om ni kunde svara mig på det och också vad ni själv ville att bilderna skulle vara i heta stunder, om det nu förelåg så som jag spekulerat ihop? Allt vad jag läst och hört om era bilder har till grund att dom inte var konst i er tid, att ingen kom i närheten av en sådan definition.
Var det likgiltigt för er? och fullt tillräckligt att lille Otto Zinck eller Petrea S. och andra av era vänners barn var de enda som kunde dela glädjen över bilderna på allvar? Var det så att om bilderna riktades till barn tilläts de passera som oförargliga bagateller, men hade ni riktat dem mot Konsten hade ni avfärdats som en dåraktig dilletant?

Inför era bilder står hela det ointressanta med Konsten i ett särskilt ljus. Att också i er tid, syns det, skulle konstnärer och verk lyftas upp på eller ner från en liten trång konstscen av folk som ställt sig bredvid för att smälla med tungorna och förklara varför.....och det är farligt mycket rabalder ity olika uttydare hela tiden också gärna vill flytta fram sig själv och sin definition till främsta ledet genom att rätt så flitigt dödförklara andras. Men vad konsten i sig själv är eller inte är för våra levda erfarenheter säger de ingneting om.
Vi klarar oss utan dem. De har ögon som torra ärter och ett förstånd som försöker göra vetenskap av åsikter så snart det betalar sig.
Berätta istället för mig om den ståndaktiga osäkerheten, Hr. Andersen, friheten i skapandet och i betraktelsen. Visst finns den? Visst är det bara så att den aldrig lägger sig tillrätta på någons tunga, att den alltid är någon annanstans? Dit vars och ens ögon kan resa och komma åter, resa och komma åter utan att vara säkra på någonting.

Till dess jag hör något från er återvänder jag ständigt till Hr. kunstneren Kjeld Heltofts bok om ert bildskapande.

Med venlig hilsen og bultande hjärta // Nina Bondeson

 
 

 

 
     
2005-04-28