Åter har jag bläddrat i boken med era bilder och funnit
samma yrsel och lyckorus som varje gång, sjunkit in dem och tillbaka.
Erövrad, blir jag genast inbegripen i allt uppslukande samtal....
Nu har yttre omständigheter, som jag här inte ens vill gå in
på, fått mig att fråga och undra... och var ska jag
få veta något? Det handlar om konstens frihet, Hr. Andersen,
det gestaltande jagets frihet och längtan efter möten och
sanning. Jag drömmer att ni vet något om detta, att ni säger
till mig hur det var, när ni tecknade, klippte... vad som skedde
mellan er och bilden....och bildens vidare resa ut i världen.
Jag vänder mig till er med förtröstan. Utan att vilja
vara närgången eller ofin, Hr. Andersen, talar jag till
er direkt och hoppas att ni inte tycker illa vara. Jag vet ingen annan än
ni som i detta kan stilla mina funderingar.
Hade era bilder en självklar hemvist eller undrade ni någon
gång själv över var i världen de hörde hemma?
Vem såg dem? Vem kommenterade era bildverk när ni levde?
Vad sa man om dem?
Är det någon sanning i påståendet att ni, när
Hr Hanck gav sig in på att bedöma era arbeten, bara vände
blicken bort, inte lät er besväras vidare utan blott såg
ut genom fönstret för den skull ni väl visste att han
inte förstod er, att vidare prat kring saken var lika litet att
bry sig om som en brödsmula man sätter i halsen och hostar
upp igen? Hade ni alltjämt en sådan oomkullrunkelig förmåga
att försvara er mot människors åsikter? Länge tänkte
jag att så var fallet, att er väg var tveklös.... Men
sedan hörde jag att bildhuggaren Jerichau sårade er djupt
med sin svidande kritik. Vem känner inte igen sig i att å ena
sidan vilja vara fri, å andra sidan vilja ha beröm......
Likväl fortsatte ni att rita med er egen penna. Visst måste
ert hjärta många gånger ha slagit tungt och hett när
ni koncentrerat klippte och klistrade eller lät pennan fatta sådant
tycke för underlaget..... att var gång jag bläddrar
i boken med era bilder ser jag hur linjerna andas och känner collagerna
utblåsa lukter rakt i ögat.
Var era bilder fredade av ert framgångsrika författarskap?
Kunde de födas och leva för att ingen överhuvudtaget
kom på tanken att ha dem till konst? Men när blir saker "konst" och
vad är dom innan dom blir det? Är det så att det blir
konst först när någon korrekt legitimerad tunga har
tillkännagivit tillståndet? Vad är konsten i så fall
till för? Om ni kunde svara mig på det och också vad
ni själv ville att bilderna skulle vara i heta stunder, om det
nu förelåg så som jag spekulerat ihop? Allt vad jag
läst och hört om era bilder har till grund att dom inte var
konst i er tid, att ingen kom i närheten av en sådan definition.
Var det likgiltigt för er? och fullt tillräckligt att lille
Otto Zinck eller Petrea S. och andra av era vänners barn var de
enda som kunde dela glädjen över bilderna på allvar?
Var det så att om bilderna riktades till barn tilläts de
passera som oförargliga bagateller, men hade ni riktat dem mot
Konsten hade ni avfärdats som en dåraktig dilletant?
Inför era bilder står hela det ointressanta med Konsten
i ett särskilt ljus. Att också i er tid, syns det, skulle
konstnärer och verk lyftas upp på eller ner från en
liten trång konstscen av folk som ställt sig bredvid för
att smälla med tungorna och förklara varför.....och
det är farligt mycket rabalder ity olika uttydare hela tiden också gärna
vill flytta fram sig själv och sin definition till främsta
ledet genom att rätt så flitigt dödförklara andras.
Men vad konsten i sig själv är eller inte är för
våra levda erfarenheter säger de ingneting om.
Vi klarar oss utan dem. De har ögon som torra ärter och ett
förstånd som försöker göra vetenskap av åsikter
så snart det betalar sig.
Berätta istället för mig om den ståndaktiga osäkerheten,
Hr. Andersen, friheten i skapandet och i betraktelsen. Visst finns
den? Visst är det bara så att den aldrig lägger sig
tillrätta på någons tunga, att den alltid är
någon annanstans? Dit vars och ens ögon kan resa och komma åter,
resa och komma åter utan att vara säkra på någonting.
Till dess jag hör något från er återvänder
jag ständigt till Hr. kunstneren Kjeld Heltofts bok om ert bildskapande.
Med venlig hilsen og bultande hjärta // Nina Bondeson
