”Något av det förnumna i urval”

Nina Bondeson visar utdrag ur några av Signora Canedottos världsliga uppordningar.

Man måste hjälpa Herren i Hans 26:e skapelseförsök, som trots Hans ansträngningar har kraftig slagsida åt det ohälsosamma, alla ser vi ju hur svårt Han har att få ihop det. Allting händer huller om buller och tvärsemot all rimlighet trots att alla vet att det ska finnas en gudomlig ordning. Om man sorterar tillräckligt idogt måste den gå att uppdaga.
Till denna sakens rättning har Signora Canedotto ålagt sig tvänne uppgifter;
en skola för Hundrädda och idoga Uppordningar av ting och företeelser för att allting till slut ska finna sin rätta plats.
Fast....
skolan går inget vidare.... hundarna gör som dom vill och det är länge sen nån pudelfobiker utexaminerades som hundvän därifrån
och Uppordningarna havererar hela tiden p g a ständigt tillkommande nya erfarenheter som måste beaktas.
Detta gör Signoran trött och besviken, men aldrig till den grad att hon skulle bli uppgiven för någon längre tid. Hon kan misströsta och förtvivla, gnälla och skylla ifrån sig, tröstäta syltkakor och sörpla på olika söta likörer som hon anser sig förtjänat. Men innerst inne tror hon på att det finns en mänskligt rimlig ordning som kan födas ur människans stora förmåga till godartade påfund. Det är bara att ta nya tag.

 

Bäste Hr,.......& Fr,...............& Hrr:ana,............som det berör.....

Världens obeskrivlighet framskapade i mig en oro som inte kunde bortses ifrån. Jag ålade mig att gå grundligt tillväga för att försöka lista ut vad som gått förlorat, eller om det kunde vara något som aldrig uppfattats. Ända sedan fru B. skrev till mig att vår Herre först med det 26:e fersöket, under vem vet hur många dagar, fler än sex i alla fall, fick skapelsen tillhopa såpass att han kunde avvakta och vila något, har jag......äh,..ja. Ordnat.
Vi som ingår i detta 26:e försök får fortleva på hoppet att Hans kompromisser i skapandet inte varit alltför stora, utan att vi, om än med möda och stor ansträngning, kan lappa ihop det till något fungerande. Men med tanke på det utmattade tillstånd han då måste ha befunnit sig i.....så...ja..lätt är det ju inte.... vad allt har vi inte varit tvugna att lösa utan hans hjälp?
Själv verkar han inte heller vilja hamna i centrum för någon uppmärksamhet, vad gäller själva skapelsen, utan håller en fortsatt mycket låg profil.
Jag försöker dra mitt strå till stacken dels genom min Skola för Hundrädda och dels genom att varje dag dra en linje mellan punkterna A och B så omständligt som möjligt och på ett naturligt sätt, så att ingen kunskap ska gå förlorad däremellan.
Var dag ett nytt A och ett nytt B.
T ex för att på så sätt ordna upp vårt förhållande till vår existentiella ensamhet (A.) och vilken lindring (B.) vi söker finna för den. Först trodde jag att kärleken (A1.), förälskelsen, var den stora boten och att vi därför alla sökte den så flitigt (B1.). Jag drog många linjer med slutsatser mellan A och B vad gällde just detta. Förresten var där andra fästpunkter också, som C och D och en hel del fler som jag inte minns nu.
I slutändan stannade inget kvar på papperet, och jag fick inget veta om sanningen i dem. Kärleken är ju också känd för att strax efter förälskelsen många gånger göra livet än ensammare och svårare att leva. Kärlekens hållfasthet har ingen riktig kropp med namngivna organ och lemmar utan kan plötsligt börja framleva sin omätbara tid i en tät dimma av speckulationer som plötsligt drar över en med svartsjuka och oduglighetsskräck, vilket i sin tur kan generera förfärliga sjukdomar och ond bråd död.
Jag började förstå att jag måste söka på helt andra ställen och uppställde ett nytt A och B för att på liknande villkor betrakta förströelsen i förälskelsens ställe.
Men det var ingen egentlig skillnad. Efter en tid började förströelsen också krångla.
När den tagit itu med min förmåga att föreställa mig ännu inte upplevd smärta, och beskrivit döden utan att den blev min egen, hjälpt mig förbi gråtande barn, låtit mig bese min längtan efter hemkomst, snudda vid ödesdigra sjukdomar, lägga tiden på ett snöre och ställa mig avkopplad från mitt eget åldrande började den plötsligt bemäktiga sig allt vad jag hade i huvudet och för händer. Den åt min tid, blåste i mig fattig, tunn luft och bjöd mig, när jag var som en törstande i öknen, på salt vatten med ett förbindligt leende; "vi två...du och jag..." Det gick så långt att jag i dess sällskap lät fett och socker smälta i såna mängder på min tunga att allt mitt språk försvann ur min mun i kladdiga rännilar som rann ner över klänningslivet och slutligen torkade in i tyget i hårdnande fläckar. Därefter var jag en tid som förlorad. Men med uppbådande av mina sista krafter uppställde jag ett nytt A och ett nytt B.
A, och så B då.... eller....ja.....B och B....men ändå.
Förströelsen sorterade jag ut från substantiven och in bland verben. Jag tänker att det är lättare att se upp med vad man gör än vad man har.


Er med ....förbund......och sådant
Signora Canedotto
À l´ecole de monde avec le peur pour les chiens

 
 
     
2005-04-28