”Något av det förnumna i urval”
Nina Bondeson visar utdrag ur några av Signora Canedottos världsliga uppordningar.
Man måste hjälpa Herren i Hans 26:e skapelseförsök,
som trots Hans ansträngningar har kraftig slagsida åt det
ohälsosamma, alla ser vi ju hur svårt Han har att få ihop
det. Allting händer huller om buller och tvärsemot all rimlighet
trots att alla vet att det ska finnas en gudomlig ordning. Om man sorterar
tillräckligt idogt måste den gå att uppdaga.
Till denna sakens rättning har Signora Canedotto ålagt sig
tvänne uppgifter;
en skola för Hundrädda och idoga Uppordningar av ting och företeelser
för att allting till slut ska finna sin rätta plats.
Fast....
skolan går inget vidare.... hundarna gör som dom vill och
det är länge sen nån pudelfobiker utexaminerades som
hundvän därifrån
och Uppordningarna havererar hela tiden p g a ständigt tillkommande
nya erfarenheter som måste beaktas.
Detta gör Signoran trött och besviken, men aldrig till den
grad att hon skulle bli uppgiven för någon längre tid.
Hon kan misströsta och förtvivla, gnälla och skylla ifrån
sig, tröstäta syltkakor och sörpla på olika söta
likörer som hon anser sig förtjänat. Men innerst inne
tror hon på att det finns en mänskligt rimlig ordning som
kan födas ur människans stora förmåga till godartade
påfund. Det är bara att ta nya tag.
Bäste Hr,.......& Fr,...............& Hrr:ana,............som det berör.....
Världens obeskrivlighet framskapade i mig en oro som inte kunde
bortses ifrån. Jag ålade mig att gå grundligt tillväga
för att försöka lista ut vad som gått förlorat,
eller om det kunde vara något som aldrig uppfattats. Ända
sedan fru B. skrev till mig att vår Herre först med det 26:e
fersöket, under vem vet hur många dagar, fler än sex
i alla fall, fick skapelsen tillhopa såpass att han kunde avvakta
och vila något, har jag......äh,..ja. Ordnat.
Vi som ingår i detta 26:e försök får fortleva på hoppet
att Hans kompromisser i skapandet inte varit alltför stora, utan
att vi, om än med möda och stor ansträngning, kan lappa
ihop det till något fungerande. Men med tanke på det utmattade
tillstånd han då måste ha befunnit sig i.....så...ja..lätt är
det ju inte.... vad allt har vi inte varit tvugna att lösa utan
hans hjälp?
Själv verkar han inte heller vilja hamna i centrum för någon
uppmärksamhet, vad gäller själva skapelsen, utan håller
en fortsatt mycket låg profil.
Jag försöker dra mitt strå till stacken dels genom min
Skola för Hundrädda och dels genom att varje dag dra en linje
mellan punkterna A och B så omständligt som möjligt och
på ett naturligt sätt, så att ingen kunskap ska gå förlorad
däremellan.
Var dag ett nytt A och ett nytt B.
T ex för att på så sätt ordna upp vårt förhållande
till vår existentiella ensamhet (A.) och vilken lindring (B.) vi
söker finna för den. Först trodde jag att kärleken
(A1.), förälskelsen, var den stora boten och att vi därför
alla sökte den så flitigt (B1.). Jag drog många linjer
med slutsatser mellan A och B vad gällde just detta. Förresten
var där andra fästpunkter också, som C och D och en hel
del fler som jag inte minns nu.
I slutändan stannade inget kvar på papperet, och jag fick
inget veta om sanningen i dem. Kärleken är ju också känd
för att strax efter förälskelsen många gånger
göra livet än ensammare och svårare att leva. Kärlekens
hållfasthet har ingen riktig kropp med namngivna organ och lemmar
utan kan plötsligt börja framleva sin omätbara tid i en
tät dimma av speckulationer som plötsligt drar över en
med svartsjuka och oduglighetsskräck, vilket i sin tur kan generera
förfärliga sjukdomar och ond bråd död.
Jag började förstå att jag måste söka på helt
andra ställen och uppställde ett nytt A och B för att
på liknande villkor betrakta förströelsen i förälskelsens
ställe.
Men det var ingen egentlig skillnad. Efter en tid började förströelsen
också krångla.
När den tagit itu med min förmåga att föreställa
mig ännu inte upplevd smärta, och beskrivit döden utan
att den blev min egen, hjälpt mig förbi gråtande barn,
låtit mig bese min längtan efter hemkomst, snudda vid ödesdigra
sjukdomar, lägga tiden på ett snöre och ställa mig
avkopplad från mitt eget åldrande började den plötsligt
bemäktiga sig allt vad jag hade i huvudet och för händer.
Den åt min tid, blåste i mig fattig, tunn luft och bjöd
mig, när jag var som en törstande i öknen, på salt
vatten med ett förbindligt leende; "vi två...du och jag..." Det
gick så långt att jag i dess sällskap lät fett
och socker smälta i såna mängder på min tunga att
allt mitt språk försvann ur min mun i kladdiga rännilar
som rann ner över klänningslivet och slutligen torkade in i
tyget i hårdnande fläckar. Därefter var jag en tid som
förlorad. Men med uppbådande av mina sista krafter uppställde
jag ett nytt A och ett nytt B.
A, och så B då.... eller....ja.....B och B....men ändå.
Förströelsen sorterade jag ut från substantiven och in
bland verben. Jag tänker att det är lättare att se upp
med vad man gör än vad man har.
Er med ....förbund......och sådant
Signora Canedotto
À l´ecole de monde avec le peur pour les chiens
