”Om Fiktionens möjligheter att tillhandahålla praktiskt värdefulla
hjälpmedel i kampen för tillvaron”

Överallt synlig: Vår fiktiva potential: i religionen, filosofin, politiken, i var dags mödor, i konsten. Vi har fått förmågan att tänka på det som finns, men också utvecklat förmågan att tänka på det som inte finns. Tanken kan framskapa en fiktiv form ”som om” det ickeexisterande funnes. Vår tankeförmåga verkar tidigt ha passerat den ursprungliga nödvändighet som handskades med vår fysiska överlevnad och reproduktion. Något driver oss att ställa frågor vi inte kan besvara.
Vi vrider o vänder på Vadan och Varthän i vårt eviga ältande av vår längtan och vanmakt.
Vi söker ständigt förståelse och begriplighet i alla tänkbara gåtor.

I vårt sökande tar vi hjälp av fiktioner; i gestaltningar, teorier, visioner, i avancerade lösningar och mystiska förklaringar. Vi uppfinner gudar som vi sen låter uppfinna oss, vi tillverkar utopier, vi broar i vetenskaperna med användbara osanningar och vi genomför beräkningar av Alltings innersta väsen.

I bilder kan vi upprätta framför/bakom på alldeles platta ytor, Newton, Goethe och Itten är några av dem som försökt förse oss med fantastiskt påhittiga uppordningar av färger och vårt sätt att se dem. I tillämpningen av dem har vi sedan kunnat förmedla ogripbara förnimmelser som ljus och väder i handgripliga material. Färger uppstår inte i färgcirklar. Cirklarna är ett påhitt, en fiktion, som gör fiktionens arbete och låter oss tolka våra sinnesintryck och göra dem till Begrepp som låter sig begripas. Så - även om färgerna inte uppstått där, i färgcirklarna, kan likafullt en användbar förståelse för dem uppstå där.

På detta viset klarar vi av att vingla omkring i världen med alla våra frågor; när vi riskerar att falla eller gå vilse, upprättar vi så mycket kunskap och begriplighet att vi kan vingla vidare till nästa fråga. Och om ”all kunskap är provisorisk och i princip felbar”, som den amerikanske filosofen Charles Sanders Peirce hävdade, är det helt i sin ordning. Det gör att vi kan hålla balansen. Giltig och ogiltig kunskap blir ledade till varandra som delarna i vår kropp. Vi parerar en omöjlig kroppsställning med en snabb förflyttning av tyngdpunkten. På samma sätt kan fiktionen ge oss möjlighet att flytta från okunskap till förståelse. (Vilket inte betyder att vår förståelse grundar sig på uppdagad Sanning....)

Av alla våra tankar giltigförklarar vi helst dem som går att verifiera/ som genom praktiska övningar visar sig överensstämma med en acceptabel verklighet. Sådan kunskap ger goda förutsättningar att bygga vidare på och vi gör genast vetenskap av den.
Einsteins relativitetsteori var t ex mycket kritiserad innan en sådan överensstämmelse gick att visa. Ändå hade våran Abbe räknat ut det hela på förhand utifrån aningar, iakttagelser, studier och slutledningar. Däri måste även han ha använt sig av fiktioner och räknat med möjligheter ”som om” de vore påtagliga likt stenar eller sträckor.

Fiktionen förser oss med verklighetsliknande fästpunkter i vår ständiga Strävan efter Sanning. Jag kan inte se att det är något annat än längtan efter Sanningsupplevelser som driver oss att utföra detta ändlösa tolkningsarbete -
från Fenomen till Begrepp, från det Förnumna till det Uttydda.

Och fast vi hela tiden får höra att Sanningen inte kommer att förlösa vare sig själv, eller oss så finner vi likafullt åtkomligt insikter i liv och villkor just där; i själva Strävandets åtbörd.

I utsagan ”All kunskap är provisorisk och i princip felbar” ligger också något annat trösterikt och användbart; - den här kunskapen får duga så länge - jag prövar med den. Man behöver inte sitta och vänta i tomme på den ultimata Kunskapen eller Sanningen. Vilket är särskilt bra med tanke på att den inte verkar finnas. Utsagan hjälper mig att erkänna fel, att ändra mig, att flytta tyngdpunkten från en övertygelse när verkligheten visat att den inte håller.

Dessutom visar den på en Gräns mellan Fiktionen och den verkliga Verkligheten. Den gränsen är inte statisk eller oföränderlig. Den finns inte alltid kvar där man sist uppfattade den, men den finns. I mitt konstnärliga arbete är den högst påtaglig. Den låter sig överskridas, men inte förnekas eller lösas upp. Att handla som om den inte fanns innebär en nullifiering av både Verkligheten och Fiktionen. Det är lika fruktlöst som att försöka upphäva skillnaderna mellan teori och praktik. Motsättningar av det här slaget bör tas till vara så att vi kan se vad slags provisorisk kunskap som går att utvinna.

En utslätning mellan Fiktion och Verklighet, Fenomen och Begrepp, Förnimmelser och Tolkningar är således fullkopmligt ointressant i mitt bildarbete.
Om jag ska bli ett bra redskap måste jag försöka hålla gränsen mellan Fiktion och Verklighet glödande och kompromisslös. Men det handlar även om att upprätthålla en slags personlig mentalhygien. För att kunna driva fantasierna långt utan att förlora mig i dem måste jag orientera mig noga och avgöra på vilken sida av gränsen jag opererar.

Allt kan man berätta om, ingen erfarenhet är för liten, ingen för stor. Men för att mina personliga erfarenheter ska bli användbara måste det självupplevda befrias från mig själv. I fiktionen blandas mina erfarenheter med andras. Det gör att det går att upprätta den distans som krävs för att kunna genomföra en gestaltning utan att inlevelsen far illa.
Jag deltar med levande och döda i det berättande som genom knappt märkbara förskjutningar eller omvälvande förändringar påverkar vår förståelse för liv och villkor.

Mina berättelser utgår från ett underliggande mycel vars utsträckning i och beroendeförhållande till omgivningen är tämligen okänt också för mig. Men fruktkropparna, svamparna, i mitt fall ; bilderna, som växer ur det är identifierbara och hanterliga och låter sig användas till alla slags obesvarbara frågor. De ingår i ett berättande som mycket väl kan ligga innanför något slags överenskommet konstbegrepp, men det upphör inte om konstbegreppets gränser omidentifieras. Berättelserna är eviga, de utgår från våra levda erfarenheter, de är sprungna ur förnimmelser och fenomen och de begrepp som kan framskapas ur dem är mer eller mindre livsnödvändiga försök till uppordningar och begriplighet som närsomhelst kan slå över i sin mörklagda motsats.
Och där i dunklet börjar vi om..... Det var en gång......

Nina Bondeson

Inspirationskällor: Hans Vaihinger, Charles Sanders Peirce