Min kära Signora Canedotto,

Att historiens brokiga mångfald av iakttagelser, med så gott som dagligen tillflytande nya erfarenheter, behöver större beredskap för en djupare eftertänksamhet än vad ett par år vid någon tvivelaktig fakultet eller något amerikanskt humbuginstitut kan sjösätta, för att få olika analyser att utmynna i en långsiktig nytta, vare sig det gäller att komma tillrätta med olika tillstånd av vansinnig överretning eller vanliga vardagskollapser, känslomässiga som ekonomiska, det är ännu okänt för många människor och tör väl så förbli tills vetenskapen helhjärtat ställer sig till allmänhetens förfogande och inte förslösar sig på hemlighetsmakeri, ohöljd positivism och kotterier, sådana som Ni beskrev i Ert brev.

Vad jag menar är att en ansjovisburk, några rostiga spikar, glas- och porslinsbitar, lite överblivna stålfjädrar och småkläppar gör ingen klocka. Men ett osjälvständigt tänkande som ligger och dallrar på tungan i maktens utvalda munhålor kan från en, intellektuellt sett, lika bisarr utgångspunkt göra värderingar till vetenskap åt en måttlös överhet som rent intuitivt betalar bra när den får sin girighet förklarad som mänsklig natur. En natur vars genbundna hjälplöshet sedan kan studeras och avhandlas i all oändlighet utan att störa själva rofferiet.
Jag vet att Ni inte vill delta i det stora eländet. Ni vill på Hundräddskolan bara hjälpa människor att bli av med hundskräck, säger Ni. Gott och väl. Men eftertanken måste ni likafullt bereda plats för och ta den allra som största hänsyn till, även om den t o m skulle kunna ge för handen att ni är fel ute, att hundfobin i själva verket är ett stadigt och tryggt ställe att ha en fobi på. Utan hundskräcken kanske Era adepter blir hänvisade till nyckfulla tillfällighetsfobier med dålig manöverförmåga vilket är mycket värre, det vet både Ni och jag. Allt man behöver göra med hundfobin är att undvika hundar och för övrigt ägna sig åt verkliga verkligheten som under överskådlig tid framöver är fullkomligt beroende av människor som inte vinglar omkring i tillfälligheter. För att sen kanske sluta som en fladdrande tåt i nåt tillfälligt nätverk som i avsaknad av förnuftig verksamhet och eftertanke försöker knyta an till nån vinnande gren av näringslivet. Vilken som helst och hur som helst, det spelar ingen roll, bara den vinner, bara den kan få pengar att rulla atter och fram, bara den ordnar symposier och seminarier med framtidssiare och optimistkonsulter vars största segrar huvudsakligen består i att de kunnat övertyga var och varannan kommun att tillsammans med den lokala inre marknaden satsa på en fanborg vid tätortens infart.

Och på tal om det; vem är det egentligen som bereds tillfälle att få ha sin företagsfana i den fanborgen?

Er Hundräddskola ratade man och Lolas Allsugsfirma likaså. Ändå kunde man inte finna att någon av de andra fanorna, rent estetiskt, kom i närheten av hennes egenhändigt sydda rödlila fana med den i guld känsligt målade texten och det kostbara svarta svandunet runt kanterna. En eftertänksam analys är här naturligtvis ofrånkomlig och jag vet att Ni har försökt,

min bästa Signora;
jag har sett Er oro och tveksamhet, jag vet att Ni har dubier, beträffande Er rörelse, som inte bara är kopplade till att ni har svårt att hålla er betalningsduglig. Ni frågar er helt enkelt om er uppordning i förhållandet hundar och hundrädda verkligen är det rätta sättet att hjälpa Herren och oss alla i Hans 26:e skapelseförsök i vårt tidiga 21:a århundrade? Samtidigt vill ni vara en kompetent och modern människa i allas ögon, vilket gör att ni håller inne med er kritik av sakernas tillstånd och försöker låta positiv och nytänkande och verkligen se ut som om ni stod i första ledet, tveklös, förändringsvillig, redo att hjälpa herrar höga potentater med deras oundvikliga utveckling.
Skarp kritik, eller ens betänksamhet, gentemot vårt nuvarande samhälleliga tillstånd, som upphöjt förändringen i sig själv till rigid norm, behandlas allt oftare som någon slags krakelerad, ålderstigen ogiltighet.

Det är naturligtvis fel.
Man behöver varken vara skolad eller bildad för att inse att man måste ge sin veklagan en riktning, för den som utan eftertanke bara hänger läpp över det otyglade rofferiet riskerar att lägga hälsa, kraft och mod som meningslösa offer på mammons altare.
Och hälsa, kraft och mod är verkligen trenne egenskaper som kan göra vida bättre insatser när vi väl har varit djupt eftertänksamma och tänkt klart.

Kära Signora Canedotto, mitt hjärta klappar sorgmodigt och i otakt, men för Er och för de Eviga värdena.
Nästa gång jag kommer tar jag med både syltkakor och nötter så att vi kan tröstäta samman.

Er ............med förbund tillika. J. Whimsburst.

 
 
 
     
2005-04-22